martinaforsberg

Sovit sjukt dåligt. Igen.
Jag som var på väg uppåt i min tillvaro. Så lycklig, så bekymmerslös.. så himla kär och orädd.
Jag tänkte: fan vad jag mår bra. jag oroar mig inte, jag klarar allt, jag känner mig trygg och jag är så.. jävla lycklig.

Vad kunde gå fel? - det kunde jag inte svara på eftersom jag tyckte vi passade så perfekt ihop, vi var så lika. Båda kunde läsa mellan raderna, prata om saker, dela känslor och andas i samma takt..
Vad hände sen ?

Kontrollbehovet, kraven som du hade, frågorna du alltid ställde, humöret, utskällningarna, de tomma orden och de onödiga idéerna m.m .. det fick mig liksom att.. tänka: vad är det som händer? varför är han inte lycklig? varför är jag lycklig men inte han? är jag glad i onödan? varför är han inte glad som har mig och tar vara på tiden vi har ? varför skäller han på mig och höjer rösten när jag inte ens förstår vad det gäller ? varför oroar han sig så? .. vad är det jag gör för fel ? ...

Lyckan förvandlades liksom till, .. trötthet, svaghet och på något vis så dämpades hela jag. Himlen rasar in och väggarna faller samman. Vem ska jag luta mig mot? Är det jag som nu måste bära eller brista? Är detta mitt fel? ..

Jag var så lycklig men nu är jag så trött.. trött på allting.

Skulle liksom vilja låsa in mig i en låda, låsa och slänga bort nyckeln och låta någon köra ut lådan ut i skogen.
Jag förstår liksom inte vad problemet varit.. jag var lycklig och inte du. Jag försökte stötta dig fastän jag inte visste vad du var så nere för. Jag som själv behövde stöd och tröst fick trösta och stötta dig istället. Klagar inte på det heller, jag tycker om att trösta dig och hålla om dig.. men även jag behöver tröst och stöd ibland.. speciellt i nuläget när det hänt mycket..

Kärleken är så .. komplicerad? svår? eller.. plågsam? .. komplicerad är nog rätt ord.