martinaforsberg

Snacka om humörsvängningar.

.. idéerna liksom snurrar i skallen. Kommer och går. Känns som om jag bara vill dra mig loss från någonting men jag måste vänta tills tiden är inne. Kommer liksom inte loss.

Jag vet vad jag vill göra, jag vet hur jag vill leva. men jag är inte där än.

Har alltid ställt mig frågan: vem är jag ?
Och: varför låter jag alltid folk påverka mitt liv och min inställning ?

Visst, det är lätthänt när man är t.ex kär kanske, men .. vad är kärlek då? För tillfället är det ingenting jag tror på och det är bevisat att det är inte menat att det ska funka för mig.
Eller ja, det funkar för mig men aldrig för motparten. Bevisat att jag klarar mig bättre utan det. Faktiskt.

Vad är det för mening med att träffa en människa som man ska dela saker med? Sig själv, sina tankar och dagar.. när den personen sen kanske skiter fullständigt i det och sen bara lämnar en. Personen förändras, visar inget som helst intresse, lyssnar inte, pratar inte. Varför ska man vara med någon då när det oftast är så det slutar?

Någon jag funderat över som jag ännu inte funnit svar på.

..
Trött på hela grejen. Men varför är det då så svårt att släppa saker som stört en så länge? Inte bara kärlek utan också familjeförhållanden till exempel.
Varför är det så svårt att ta ansvar, bete sig som en normal person, ge kärlek, visa omtanke, höra av sig, sprida tryggheten som man vet inte existerar.. är det så jävla svårt att vara normal?

Det finns en människa som jag är besviken på och som jag säkert alltid kommer vara besviken på.
.. har ju varit det de senaste 20 åren. Så länge det är såhär så lär det bli så hela livet.


... och vet ni vad? Har försökt så mycket själv. Men jag har ingen lust att göra något åt det längre.


People who aren´t showing love, never will.
I have, but now I won´t.