martinaforsberg

Har kommit fram till att jag säger emot mig själv lite.

Lever för mycket för framtiden men har fastnat i dåtid.
Problemet är att jag tänker för mycket på saker som skett som jag velat ska ha skett annorlunda. Saker som man inte har någon som helst makt över, men bara vill ändra på. Störningsmoment.

Jag tar inte vara på dagarna som jag borde. Antingen är jag före, eller så är jag efter. Inte NU. Som jag borde.



Det får vi ändra på.

Man kan inte få något gjort ogjort. Omöjligt. Man ska inte heller ångra beslut eller vad som skett. För komplicerat. Det är som det är.


Dåtid heter dåtid av en anledning. Och oftast är det andra som har fingrar med i spelet.

Takes 2 to tango.


Have the best of days, today.