Give me the way out.
Give me the answer. Give me the way out. Give me the faith to believe in these hard times.
Aningen blödig idag. Vet inte vad som sker just nu. Lite förvirrad. Trodde jag hade "turen" på min sida. Att goda tider skulle komma ungefär, men jag går ständigt runt och är osäker. Vad fan är mitt problem ??
Vad håller jag på med egentligen liksom?
.. tänker för mycket. Egentligen vill jag bara hem och umgås med mina gamla vänner och min familj. Låta mig vara ifred och bara känna lugnet liksom. Göra saker jag alltid gjort tidigare. Hemma. Dalarna.
Men samtidigt vill jag upptäcka världen och se nya saker.
Just nu växer en panik-känsla inom mig.
Jag vet att jag är löjlig. Fullt medveten om det. Detta är liksom ett typiskt Tina-sätt att tänka.
Jag låter mig själv komma ivägen för mig själv. Men frågan är om jag trivs med att leva såhär.
.. dessutom så har jag inte tid för känslor som rubbar min koncentration och min motivation. Känslan av att vara lycklig måste vara det bästa som finns, sällan den känslan varat länge för mig dock.. men att bli ungefär "olycklig"/nedstämd och låg är sjukt drygt. Jag vill dock ha någon vid min sida, vem vill inte det ?
Hur fan ska jag göra?
Go with the flow - säger mamma jämt. Men det är ju vad jag gjort hela tiden.
Jag som slits liksom åt två olika håll.
Inom 3 veckor ska jag tala om för damen på Maria Berget om jag vill bo i ett rum där till hösten eller inte.. det beror på hur jobb-fronten ser ut såklart. Men just nu känner jag mig inte lycklig - vilket jag gjorde för typ några dagar sen(!!?).
Jag vill bara hem till mina vänner, dra täcket över huvudet och vila hos mamma.
Kan inte någon bara komma och skjuta mig i rätt riktning?
Jag tror inte storstaden är något för mig. Speciellt inte på egen hand. Eller ?
Aningen blödig idag. Vet inte vad som sker just nu. Lite förvirrad. Trodde jag hade "turen" på min sida. Att goda tider skulle komma ungefär, men jag går ständigt runt och är osäker. Vad fan är mitt problem ??
Vad håller jag på med egentligen liksom?
.. tänker för mycket. Egentligen vill jag bara hem och umgås med mina gamla vänner och min familj. Låta mig vara ifred och bara känna lugnet liksom. Göra saker jag alltid gjort tidigare. Hemma. Dalarna.
Men samtidigt vill jag upptäcka världen och se nya saker.
Just nu växer en panik-känsla inom mig.
Jag vet att jag är löjlig. Fullt medveten om det. Detta är liksom ett typiskt Tina-sätt att tänka.
Jag låter mig själv komma ivägen för mig själv. Men frågan är om jag trivs med att leva såhär.
.. dessutom så har jag inte tid för känslor som rubbar min koncentration och min motivation. Känslan av att vara lycklig måste vara det bästa som finns, sällan den känslan varat länge för mig dock.. men att bli ungefär "olycklig"/nedstämd och låg är sjukt drygt. Jag vill dock ha någon vid min sida, vem vill inte det ?
Hur fan ska jag göra?
Go with the flow - säger mamma jämt. Men det är ju vad jag gjort hela tiden.
Jag som slits liksom åt två olika håll.
Inom 3 veckor ska jag tala om för damen på Maria Berget om jag vill bo i ett rum där till hösten eller inte.. det beror på hur jobb-fronten ser ut såklart. Men just nu känner jag mig inte lycklig - vilket jag gjorde för typ några dagar sen(!!?).
Jag vill bara hem till mina vänner, dra täcket över huvudet och vila hos mamma.
Kan inte någon bara komma och skjuta mig i rätt riktning?
Jag tror inte storstaden är något för mig. Speciellt inte på egen hand. Eller ?
Kommentarer
Trackback
